Goda skäl att kasta JEFTA i papperskorgen

Nyligen signerade EU ett omfattande handelsavtal med Japan (JEFTA). För att bli verklighet måste avtalet dock godkännas både i EU-parlamentet och Japans parlament. Det finns dock goda skäl att slänga avtalet i papperskorgen, visar vår analys.

Avtalet med Japan (JEFTA) har fått långt mindre uppmärksamhet än exempelvis det genomförda avtalet med Kanada (Ceta), trots att det täcker en betydligt större del av den globala ekonomin. Än så länge innehåller avtalet ingen investeringsskyddsmekanism, då EU och Japan på detta område fortfarande förhandlar, men i övrigt följer JEFTA samma mönster som de avtal EU-kommissionen förhandlat de senaste åren, med långtgående åtaganden om tjänstehandel, omfattande regulativt samarbete och hållbarhetskapitel. Så vad betyder det här, egentligen? Vi har tittat närmare på de mest kontroversiella delarna av avtalet.

Oproportionerligt stor påverkan från kommersiella särintressen

I likhet med avtal som TTIP har EU-kommissionen inför och under förhandlingarna träffat en stor mängd lobbyister. Trots kritik från tidigare förhandlingar har EU-kommissionen återigen till övervägande del träffat storföretag och dess paraplyorganisationer. Enligt Corporate Europe Observatory, en organisation som granskar lobbyismen i EU, hade EU-kommissionen fram till januari (2017) 190 möten med företagslobbyister, medan endast nio möten hölls med organisationer från civilsamhället. Inte ett enda möte hölls med fackförbund eller representanter för små- och medelstora företag. För resterande del av år 2017, då förhandlingarna slutfördes, har EU-kommissionen vägrat lämnat ut uppgifter om vilka de träffat. Denna anmärkningsvärda snedfördelning ger en tydlig indikation om vems intressen EU-kommissionen prioriterat i förhandlingarna, något som också märks i vår analys nedan.

Risker för offentlig sektor med negativ förteckning över tjänster, ratchet och standstill

Precis som det kritiserade Ceta-avtalet är JEFTA-avtalet föremål för åtaganden på tjänsteområdet utifrån en så kallad negativ förteckning (listning). Det här betyder att alla tjänsteområden (vattenförsörjning, järnväg, skola, alkohol- och läkemedelsförsäljning osv.) är föremål för ett generellt åtagande om öppenhet som sedan begränsas av listade undantag. Det betyder att avtalets åtaganden om marknadstillträde, icke-diskriminering m.m. gäller såvida inget annat anges. Historiskt har EU och Sverige ingått avtal som fungerar tvärtom (positiv förteckning), d.v.s. att bara de tjänster som parterna aktivt anger är föremål för avtalets ”liberaliseringsåtaganden”, medan allt annat per definition är undantaget. Förenklat kan man säga att avreglering nu blir norm, och allt annat (som offentlig ägande) utgör undantag, något som i sin tur även leder till en starkare liberaliseringseffekt(s.9). Det här medför även att avtalet som regel inte tillåter ny lagstiftning som begränsar öppenheten, exempelvis nya monopol eller andra former av återregleringar av misslyckade privatiseringar. Sverige har i JEFTA överlag gjort samma reservationer som i CETA-avtalet, med ett bra skydd för att återreglera Apoteksmarknaden, men svagare för ex. Systembolaget. Samtidigt förlitar sig Sverige på EU:s undantag för sjukvårdstjänster, vilket har kritiserats för att vara alltför vagt (läs Katalys rapport om CETA-avtalet för fördjupning, särskilt s. 50-51). Till skillnad från Ceta-avtalet åtföljs heller inte JEFTA av något tolkningsinstrument. I tolkningsinstrumentet försökte EU och Kanada förtydliga att ex. offentliga tjänster som sjukvård och vattenförsörjning skall vara undantagna. Även om det är tveksamt om tolkningsinstrumentet verkligen skulle ha någon juridisk betydelse vittnade det åtminstone om en politisk ambition, något som nu alltså saknas i JEFTA.

Avtalet innehåller, precis som CETA, så kallad standstill och ratchet. Förenklat kan man säga att standstill betyder att den nuvarande nivån av avreglering/marknadstillgänglighet sätter ett golv, där graden av avreglering/privatisering bara kan öka, inte minska. I det fall Sverige på egen hand skulle genomföra nya privatiseringar, av låt oss säga Systembolaget, blir denna privatisering en del av avtalet via det som kallas för ratchet och golvet ”åker uppåt”, d.v.s. privatiseringen av Systembolaget är nu en del i avtalet och kan inte, i enlighet med avtalet, göras ”ogjord”.

På ren svenska betyder det här att det är fritt fram att privatisera, och väldigt svårt att återreglera. Görs nya privatiseringar blir dessa i de flesta fall en del av avtalet, och därmed omöjliga att dra tillbaka utan att bryta mot avtalet. En enkelriktad väg mot mer privatisering och avreglering, som försvårar de demokratiska församlingarnas påverkar på tjänstehandeln i allmänhet och offentlig sektor i synnerhet.

Värt att nämna är även att parterna åtar sig att se över och sträva efter att minska eller eliminera de reservationer/undantag man gjort i avtalet (art. 8.5). Även om det inte tvingar fram någon privatisering är det en tydlig politisk markering – skydd för sjukvård, vatten, utbildning osv. är ”anomalier” som så långt det är möjligt skall fasas ut.

Förhandsgranskning av ny lagstiftning från ett handelsperspektiv

EU och Japan öppnar i avtalet även för ett ingående samarbete kring framtida lagstiftning (regulativt samarbete). Även om kapitlet innehåller flera garantier om att avsnittet exempelvis inte ska hindra parternas från att bedöma och sätta sin egen behovsnivå av lagstiftning kopplat till ex. folkhälsa återfinns en mängd problem. I artikel 18.1.4. stipuleras att ny lagstiftning inte får utgöra ett ”förtäckt handelshinder” (disguised barrier to trade). Vid första anblick kanske inte detta verkar så farligt, men problemet är att för att kunna avgöra att lagstiftningen inte utgör ett handelshinder måste den vara ”nödvändig och proportionerlig”. Vad betyder då detta i sin tur? Jo, att lagstiftaren måste kunna påvisa att en föreslagen åtgärd motsvarar det ”minst restriktiva” alternativet för att uppnå målet med lagstiftningen. Detta kombineras i sin tur med att ”personer” (av resursskäl övervägande stora företag) har rätt att inkomma med kommentarer (som måste beaktas) på föreslagen lagstiftning samt kan komma att bjudas in till den regleringssamarbetskommitté som upprättas inom ramen för avtalet (art. 18.14). Det regulativa samarbetet är frivilligt, men parterna måste motivera om man väljer att tacka nej till en föreslagen dialog (art. 18.12.6).

Hur allvarligt är då detta? Jo, faktiskt ganska allvarligt. För problemet är inte att EU och Japan diskuteras framtida lagstiftning, utan under vilka former de väljer att göra det. När den här typen av ingående samarbete kring framtida lagstiftning upprättas inom ramen för ett handelsavtal, med betydande möjlighet för stora kommersiella särintressen att påverka nämnda lagstiftning långt innan den hamnar på ex. riksdagens bord, tenderar just de handelsrelaterade aspekterna att prioriteras högre än andra samhällsmål. Detta exemplifieras av att det är EU-kommissionens handelsavdelning, DG Trade, som primärt företräder EU inom ramen för det tilltänkta samarbetet, en avdelning som historiskt har haft väldigt svårt att beakta någonting annat än just handelsrelaterade mål.

Bristande skydd för miljö och fackliga rättigheter

Även i detta avtal har kapitel om fackliga rättigheter och hållbar utveckling inkluderats. Likt förbaskat är just dessa delar av avtalet undantaget från avtalets generella tvistlösningsmekanism. Kort sagt, om en part bryter mot någon annan del av avtalet kan detta ”bestraffas”, men inga sanktionsmöjligheter existerar om någon part bryter mot de, oftast ganska luddiga, skrivningar i avtalet som är tänkta att skydda fackliga rättigheter och miljön. Europas största miljöorganisation, EEB, har hävdat att skrivningarna i JEFTA till och med är svagare än i det kritiserade CETA-avtalet.

EU och Japan nämner i avtalet att de ”bekräftar” sina respektive intentioner om att implementera Paris-avtalet (FN:s senaste klimatavtal), men då texten som sagt återfinns i miljöavsnittet av avtalet uppstår inga konsekvenser om någon av parterna skulle strunta i detta åtagande.

När det gäller fackliga rättigheter så åtar sig parterna att implementera de ILO-konventioner som de har ratificerat. Japan har fortfarande inte ratificerat två kärnkonvetioner (tvångsarbete och diskriminering), och hade EU-kommissionen menat allvar med att fackliga rättigheter är centrala i förhandlingarna hade de kunnat sätta press på Japan i detta avseende. Detta har dock inte gjorts, och ingenting i avtalet tvingar Japan att ratificera de här konventionerna. I likhet med de skrivningar i avtalet som gäller hållbarhet kan parterna i praktiken fritt strunta i de skrivningar som gäller fackliga rättigheter i JEFTA, eftersom det inte finns några sanktioner om de bryter mot dessa delar.

Slutsats

JEFTA liknar på det stora hela tidigare kritiserade avtal som TTIP och CETA. Det präglas av samma enkelriktade väg mot mer privatiseringar och avregleringar, oproportionerlig påverkan av ekonomiska särintressen, förhandsgranskning av ny lagstiftning ur ett handelsperspektiv och ett medvetet tandlöst kapitel om hållbarhet och fackliga rättigheter. Återigen stärks bilden av ett avtal som sätter ökad handel framför alla andra samhällsmål.

EU-parlamentet måste godkänna avtalet för att de skall kunna träda i kraft. Sannolikt äger omröstningen rum i början på nästa år. Det finns goda skäl för EU-parlamentet att slänga JEFTA i papperskorgen.