Partiledningen för Socialdemokraterna har så här långt närmast lyriskt välkomnat och arbetat för så kallade frihandelsavtal som TTIP, CETA, TISA och JEFTA – gärna med ett så tilltaget investeringsskydd som möjligt. Även om det stundtals knorrat i leden har partiet i regeringsställning drivit igenom först Ceta-avtalet med Kanada samt nyligen även gett klartecken för Jefta-avtalet. Fel, menar professor Marija Bartl.
Det är i en artikel i internettidskriften Social Europe som Marija Bartl, professor i juridik vid Amsterdams Universitet, diskuterar hur den europeiska socialdemokratin bör förhålla sig till den typ av omfattande regionala handelsavtal som sett ljuset de senaste åren – däribland CETA, TTIP och JEFTA. Hennes slutsats är enkel – dessa avtal riskerar att öka exkluderingen, levererar få ekonomiska vinster och flyttar djupt politiska frågor utanför den demokratiska sfären till organ som varken är representativa eller kan avkrävas demokratisk ansvarsskyldighet. Därför bör avtalen heller inte stödjas av socialdemokratin.
Enligt Bartl är avtalen inte bara enorma till sitt innehåll utan medför också enorma risker. Hon menar att avtalen bl.a. skapar nya institutioner, exempelvis via så kallat regulativt samarbete, där handelsexperter ges ett oproportionerligt inflytande gentemot exempelvis miljöexperter. Så som systemet är uppbyggt finns det en avsevärd risk att ”marknadsbehov” sätts framför andra samhällsmål, något hon skrivit om tidigare. Samtidigt ges stora kommersiella aktörer möjlighet att påverka lagstiftningsprocessen samtidigt som det inte finns några garantier för att denna påverkan kommer att balanseras med representanter från civilsamhället och andra icke-kommersiella aktörer. Problemet, menar Bartl, är att de ”tekniska” frågor som avhandlas inom ramen för avtalens regulativa samarbete är långt från opolitiska – exempelvis kan det handla om mängden kemikalier och bekämpningsmedel i naturen, något som i allra högsta grad är en politisk fråga, inte minst med tanke på hur olika ex. Kanada/USA:s (farligt bortom tvivel) och EU:s (försiktighetsprincipen) system för att bedöma risker är. Utöver problemen med det regulativa samarbetet ser Bartl investeringsskyddet som en stor risk, inte minst då det skydd som investerare ges inte motsvaras av något tillnärmelsevis lika starkt skydd för arbetare och miljö. Bartl menar att tendensen i dessa avtal är tydlig, där handelspolitiken på något märkligt sätt tillåts operera i en helt egen ”värld” och inte behöver förhålla sig till faktiska realiteter som exempelvis klimatförändringarna.
Vad bör Socialdemokratin göra?
Så vad göra i stället? Bartl är tydlig med att internationellt samarbete är centralt för socialdemokratin, men att globalisering ur ett socialdemokratiskt perspektiv inte bara kan handla om handelsliberalisering och investeringar, utan snarare måste kretsa kring hållbar utveckling. Därför är det också, menar Bartl, socialdemokratins uppgift att se till att också klimat, migration, skatteflykt och utveckling diskuteras i samband med dessa avtal. Därutöver behöver socialdemokratin utmana den neoklassiska beskrivningen av regleringar som någonting ”kostsamt” och i stället belysa deras positiva effekt. Samtidigt bör socialdemokratin enligt Bartl stödja och verka för internationellt samarbete i en mängd andra forum, inte minst som ett resultat av att dagens globala utmaningar som klimat, migration och skatteflykt är gränsöverskridande.
Svartvit värld efter Trumps protektionism
Professor Bartl förklarar att det av president Trump upptrappade handelskriget har resulterat i att EU-kommissionen med allt större frenesi förhandlat och slutit nya handelsavtal i ”frihandelns namn”. Problemet, menar Bartl, är att debatten blivit helt svartvit och den kritik som med rätta riktats mot dessa avtal avfärdas som protektionism och populism. Förenklat; antingen är man för dessa avtal, eller så gillar man Trumps protektionism. Detta trots att båda alternativen utgör extremer.
Socialdemokratin måste kunna erbjuda något bättre.
Hela Marija Bartls artikel återfinns här.
Lämna ett svar