Ett amerikanskt företag kräver regeringen i Kanada på 250 miljoner dollar. Skälet: Uteblivna framtida vinster, eftersom provinsen Quebec inte tillåter utvinning av skiffergas genom den för miljön fullständigt katastrofala fracking-metoden.

Slovakien tilldömdes förra året att betala ett holländskt bolag 22 miljoner Euro. Skälet: Efter katastrofala privatiseringar av sjukvården ändrade en ny regering 2006 regelverket och krävde att företag inom sektorn skulle arbeta på basis av icke-vinst.

Det gemensamma i dessa exempel är att de nationella reglerna utmanas av starka företag i rättsprocesser i slutna rum, så kallade Investor-State Dispute Settlements (ISDS). Detta är en av de mekanismer som diskuteras i det handel- och investeringsavtal som nu förhandlas mellan EU och USA. Andra förhandlingsrundan avslutades nu i veckan. Avtalet, Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP), skulle bland annat kunna leda till att amerikanska företag får rätt att stämma EU-länder, däribland Sverige, för förändrade villkor som försämrar vinstmöjligheterna, exempelvis stärkt miljöskyddslagstiftning.

Avtalet diskuterades ingående under president Obamas besök i Stockholm tidigare i år, och precis som med det så hårt kritiserade Acta-avtalet ser USA den svenska regeringen som en viktig allierad för att driva igenom ett så långtgående och för industrin gynnsamt avtal som möjligt. Ett avtal som i första hand gynnar storföretagen – inte medborgarna.

Precis som i tidigare fall, när EU-kommissionen och USA diskuterat frihandelsavtal bakom stängda dörrar, uppstår en grov snedfördelning mellan vilka intressen som kommer till tals. Enligt en undersökning av Corporate Europe Observatory, en organisation som granskar lobbyismen inom EU, har EU-kommissionen haft inte mindre än 130 möten med olika intressenter för att stämma av läget inför förhandlingarna. Åtminstone 119 av dessa möten (92 procent) var med representanter från ekonomiska särintressen.

Med den gigantiska snedfördelningen i bakhuvudet är det inte konstigt att avtalet ser ut att innehålla det företagen helst vill ha – möjligheten att stämma nationella regeringar av den enkla anledningen att regeringarna försöker skydda miljön, klimatet och sina medborgare. Redan risken att bli stämd inför en sådan sluten panel kan hämma länder – eller, som det nu blir, EU – från att införa regler till skydd för folkhälsa, miljö och konsumenter. Det får inte ske.

Det finns naturligtvis argument för att reglera investerares rättigheter i andra länder. Men regelverken måste vara balanserade och i slutändan sätta allmänintresset först. Det uppnås inte med en förhandlingsprocess där EU-byråkraterna sitter i knät på lobbyisterna i slutna förhandlingsrum. Dessa hemliga förhandlingar måste fram i ljuset, så att medborgare, frivilligorganisationer, folkvalda politiker och oberoende akademiker på ett transparent sätt ges möjlighet att påverka innehållet i förhandlingarna. Först då kan vi få handelsavtal som på allvar tjänar medborgarna – inte enbart storföretagen.

KEW NORDQVIST (MP)

riksdagsledamot, miljö- och jordbruksutskottet

CARL SCHLYTER (MP)

Europaparlamentariker, vice ordförande miljöutskottet

Fotnot: I ett försök att motverka hemlighetsmakeriet och i så lång utsträckning som möjligt informera allmänheten om förhandlingarna och avtalets potentiella effekter startar Carl Schlyter en blogg, ttippen.se, där de senaste nyheterna om TTIP och allt som berör förhandlingarna kommer att publiceras.