Följande text är ett gästinlägg från Karin Edstedt, masterstudent i internationella miljöstudier med tidigare erfarenhet av jobb och studier i Sydafrika, Ghana och Uganda. Karin brinner för klimaträttvisa och företagsansvar och har tidigare gjort praktik hos Max Andersson (MP) i EU-parlamentet.
Brott mot mänskliga rättigheter som begås av transnationella företag (TNCs) fortsätter att vara ett stort problem. I dag finns det inget bindande internationellt avtal för att ställa företag som kränker mänskliga rättigheter till svars. En process för ett avtal har påbörjats i FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter (binding treaty), men fortsatt mobilisering är avgörande för att ett avtal ska bli verklighet.
Kränkningar av ursprungsfolks rättigheter, landgrabbing och omfattande miljöförstöring har dokumenterats i aktiviteter av TNCs, deras dotterbolag och leverantörer. Idag förekommer även barnarbete, kränkande av arbetsrätt, undermåliga arbetsvillkor och våld från företagsanställda. Alla TNCs begår självklart inte brott, men den senaste tiden har dock chockerande exempel på hur företag kränkt mänskliga rättigheter rapporterats, till stor del i verksamhet som bedrivs i Globala Syd.
Människor i de lokalsamhällen där TNCs verkar har ofta otillräckliga möjligheter att få tillgång till rättvisa och gottgörelse. När TNCs kränker mänskliga rättigheter är det svårt för lokalbefolkningen att veta vilken rättsinstans de ska vända sig till. Om rättsfall behöver drivas utomlands är det ofta förknippat med höga kostnader och utdragna processer. Detta gör det svårt för lokalsamhällen att kräva upprättelse när de har blivit utsatta för företagsbrott.
Idag gynnas TNCs av ett existerande lagstiftningsgap mellan stater. Företag kan undvika att ta ansvar genom deras transnationella struktur och välja att följa den lagstiftning som är mest fördelaktig för dem. Det är en doktrin som försvårar för TNCs att bli stämda. Företag kan också gömma sig bakom komplicerade och ibland korrupta rättsprocesser, och kan därigenom förneka sitt ansvar.
Enskilda stater kan inte, eller vill inte, ställa TNCs till svars. I de stater där företagen bedriver sin verksamhet, ofta i Globala Syd, har regeringarna alltför ofta inte möjlighet eller resurser att hålla internationella företag ansvariga för brott. Dessa stater kan också välja att avstå från att starta en rättsprocess då de är rädda att förlora utländska investeringar. Stater i Globala Nord, där företagen ofta har sitt ursprung, undviker att adressera problemen som TNCs skapar då de inte vill att företagen ska förlora fördelar. Det globala inflytandet som TNCs har idag är så stort att nationell lagstiftning inte är kraftfull nog att hålla TNCs ansvariga.
Krav om bindande avtal om mänskliga rättigheter inom handel
I FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter (UNHRC) pågår det nu ett arbete för ett internationellt bindande avtal som skulle göra det straffbart för TNCs att kränka mänskliga rättigheter. Ett rättsligt bindande instrument skulle innebära att mänskliga rättigheter kommer stå över företagsrätt. I processen har det föreslagits en särskild domstol för att utreda TNCs brott mot mänskliga rättigheter. Det är en radikal vändning från bindande internationella investeringsavtal som ger stora företag rättigheter och särskilda företagsdomstolar. Det behöver finnas en balans mellan rättigheter och skyldigheter för företag och människor som utsatts för brott av TNCs måste få tillgång till rättvisa.
Frivilliga riktlinjer, som UN Guiding Principles on Business and Human rights, har inte haft makten att stoppa kränkningar av mänskliga rättigheter som begåtts av TNCs, trots att de innehåller åtgärder för både stater och företag. Kritiker menar att problemen kvarstår eftersom riktlinjerna inte är bindande och därför blir tandlösa.
Regeringar i Globala Syd, civilsamhällesorganisationer och aktivister har länge tryckt på för ett bindande avtal. År 2013 uppmanade Ecuadors regering i en FN-resolution att inleda en process för ett bindande avtal för mänskliga rättigheter inom företagande. Resolutionen, stödd av Venezuela, Sydafrika, Bolivia och Kuba, gick igenom i UNHRC med svagt stöd år 2014. Länder i Globala nord, även samtliga medlemsstater i EU representerade i UNHRC röstade emot resolutionen. Att den röstades igenom ses som en historisk vinst, då tidigare förslag om regleringar för TNCs avvisats.
För att ta arbetet med resolutionen vidare bildades en arbetsgrupp inom UNHRC år 2015. Sedan dess har tre arbetsmöten hållits med Ecuador som ordförande. De tre första mötena var garanterade i resolutionens omskrivningar och en budget fanns för att hålla mötena. Men det är oklart hur processen för avtalet blir i framtiden då datum för varje möte behöver bestämmas och ha en budget. Det fjärde mötet om avtalet kommer att hållas den 14-18 oktober i Genève i år. Före det ska ett utkast på hela avtalet presenteras av Ecuador. Delar av avtalets innehåll, så kallade ”elements”, har redan publicerats. Processen beräknas ta tid och det är oklart när ett avtal skulle komma att skrivas under då ett utkast på en text behöver ses över av stater och sedan förhandlas.
Hur ställer sig EU till ett bindande avtal?
EU har varit avvaktande och icke-deltagande i processen i flera år, men har nu börjat engagera sig i förhandlingarna. EU-parlamentet röstade nyligen igenom en att-satts i sin översiktsrapport för EU:s handelsstrategi där de uppmanade EU institutionerna att öka sitt engagemang i kommande förhandlingar för ett avtal. EU:s position diskuteras inom ramen för EU:s utrikespolitik i European External Action Service (EEAS). EEAS har konsulterat en expertgrupp om avtalet och haft möten som varit stängda för allmänheten. Brist på information och möjlighet till deltagande gör det svårt för civilsamhällesorganisationer att engagera sig i processen.
Mer engagemang behövs om ett bindande avtal ska bli verklighet
Påtryckningar från civilsamhällesorganisationer, i Globala Nord och Globala Syd, har varit helt avgörande för att det nu finns en arbetsgrupp som fortsätter att arbeta för ett bindande avtal. I slutändan är det stater som väljer att ge sitt stöd till processen. Men utan en fortsatt mobilisering från civilsamhället kan processen riskera att rinna ut i sanden genom att stater inte ger den fortsatt stöd.
Ett internationellt bindande avtal kan inte lösa allt, men det skulle fylla det stora lagstiftningsgap som skapat enorma sociala utmaningar världen över. Länder i Globala Nord behöver engagera sig konstruktivt i förhandlingarna för ett bindande avtal om mänskliga rättigheter inom företagande. Detta är ett historiskt tillfälle för Sverige, och EU, att visa att mänskliga rättigheter prioriteras högre än företagsintressen.
Vill du eller din organisation engagera er för ett bindande avtal om mänskliga rättigheter inom företagande? Skriv under ett upprop för ett bindande avtal och ta kontakt med European Coalition for Corporate Justice, en paraplyorganisation som tar aktiv del i processen och de följer förhandlingarna på plats i Genève!
// Karin Edstedt
Lämna ett svar