”Ett globalt förbud mot vänsterpolitik”, ”Ska Damberg ta bort demokratin i vårt land?”, ”Sverige behöver TTIP – för jobbens skull”. Ja, så kunde det låta när handelspolitik, efter flera års frånvaro från uppmärksamheten i etablerade medier, började debatteras igen. Då i form av EU:s handels- och investeringsavtal med i första hand USA och Kanada.
Debatten präglades av både över- och underdrifter, önsketänkande och rena felaktigheter, men ett återkommande faktum kvarstår – långt bortom horisonten för den svenska nyhetsrapporteringen förhandlas stora avtal om handel och investeringar, avtal som kan få omfattande konsekvenser för vår förmåga att stärka skyddet för miljö, klimat och folkhälsan eller ta tillbaka misslyckade privatiseringar i offentlig regi, för vår livsmedelsförsörjning eller vår investeringspolitik.
Trots uppmärksammade debatter om TTIP och CETA fortgår förhandlingar som få känner till. Som ett tänkt investeringsavtal mellan EU och Kina. Och även om EU:s förhandlingar med Storbritannien förekommit flitigt i rubrikerna finns viktiga aspekter som förtjänar en närmare granskning.
Efter folkomröstningen om Brexit och valet av Donald Trump som USA:s president, och de handelsstrider som han satt igång, finns en större öppenhet för att diskutera om de senaste decenniernas handelspolitik har levererat som utlovats. En diskussion som får ny bränsle i coronakrisens kölvatten.
Så varför har det varit så lite uppmärksamhet kring handelspolitik och de nya avtalen? Trots de stundtals alarmistiska rubrikerna granskas sällan handelspolitikens innehåll och konsekvenser sällan i svensk medierapportering. Förhandlingarna är långdragna och avtalen är krångliga, ofta på ett sätt som gör det svårt för traditionell media att sätta sig in dem och förmedla det på ett begripligt sätt. Inte blir det lättare av hemlighetsmakeriet eller att intresseorganisationer och även våra folkvalda politiker, antingen på grund av okunskap eller av andra skäl, upprepade gånger spridit felaktiga uppgifter om avtalens innehåll, risker och eventuella fördelar. Därmed blir det än svårare för vanliga medborgare att förstå vad som är i görningen.
Målet med Handelsgranskaren är att bidra till en bättre belysning av avtalen och politiken. Tyngdpunkten i rapporteringen är lyfta fram viktiga konsekvenser av det som är på gång. Även om betoningen i bevakningen tydligt ligger på riskerna, är ambitionen att granska politiken och avtalen på ett nyanserat sätt och även informera om och bemöta argument, rapporter och andra inlägg från de som förespråkar avtalen.
Handelsgranskaren har följt förhandlingarna om en ny permanent skiljedomstol (Mic) och ett avtal med sydamerikanska länder i Mercosur, utvärderat färdiga handelsavtal som de med Japan och Singapore, bevakat godkännandeprocessen av det kontroversiella CETA-avtalet mellan EU och Kanada, och hållit koll på de frysta förhandlingarna om jätteavtalen TTIP och TISA.
Men det finns skäl att i fortsättningen titta närmare på förhandlingarna mellan EU och UK om en ny relation efter Brexit och på förhandlingarna mellan EU och Kina om ett nytt investeringsavtal. Det finns anledning att bevaka turbulensen kring WTO och trögheten i WTO-förhandlingar om frågor som skadliga subventioner till fisket. Samtidigt finns behov av att titta närmare på utgångspunkterna för handelspolitiken, och de senaste decenniernas ekonomiska utveckling som så intimt hänger samman med handelsavtalen men som började diskuteras på ett annat sätt i ljuset av coronakrisen. Den svenska regeringens agerande i handelspolitiska frågor är även värd mer uppmärksamhet och diskussion.
Kort sagt, det är hit du kommer om du vill lära dig mer om handelspolitik och det som nu är på gång.
Bloggen bygger vidare på tidigare rapportering om avtalen på ttippen.se, och de gamla inläggen från den perioden kommer att finnas kvar även på den här sidan. Alla inlägg publicerade tidigare än juni 2018 är alltså från denna period.
Bloggen startades av tidigare EU-parlamentarikern Carl Schlyter (MP) i samband med att debatten om TTIP tog fart 2013 och hette från början ttippen. Det drevs sedan vidare av dåvarande EU-parlamentarikern Max Andersson (MP) mellan 2014-2019, vidgade bevakningsområdet och ändrade namnet 2018 till Handelsgranskaren. Inläggen skrevs i första hand av deras sakkunniga tjänstemän. Sedan april 2020 drivs bloggen vidare av Charles Berkow, som periodvis skrivit om handelspolitik i en egen blogg, men även bl.a. på denna site.
Lämna ett svar