I söndags undertecknade EU och Kanada efter mycket rabalder slutligen CETA-avtalet. Den belgiska regeringen nådde en överenskommelse med sina delstatsregeringar vilket möjliggjorde för EU att skriva under avtalet. Vår analys visar att överenskommelsen långt ifrån löst problemen med CETA – samtidigt som kampen om avtalet är långt ifrån över.
De senaste veckornas CETA-kontroverser har nu resulterat i framför allt två centrala dokument; dels en mindre revidering av den ”uttolkande deklaration” som EU och Kanada sedan tidigare kommit överens om efter krav från Tyskland, och dels en separat överenskommelse mellan Belgien och dess delstatsregeringar, som stöds av EU och Kanada.
Den deklaration som EU och Kanada kommit överens om innehåller utfästelser kring exempelvis rätten att reglera samt att avtalet inte tvingar parterna att privatisera offentliga tjänster eller stoppar länder från att ta tillbaka dessa i offentlig kontroll. Men detta är inget nytt – CETA har aldrig påtvingat privatisering och kan aldrig stoppa parter från att lagstifta, men ny lagstiftning kan likväl innebära skadestånd eller andra sanktioner om den bryter mot delar av avtalet. Den kanadensiske professorn Gus van Harten har i en utvärdering poängterat att även om deklarationen skulle vara juridiskt bindande (vilket enligt honom är oklart) gör den väldigt lite för att lätta de farhågor som finns kring exempelvis avtalets investeringsskydd.
I en presskonferens i samband med att hans rapport diskuterades sade Van Harten att den här typen av formuleringar kan verka övertygande för ”de som inte till fullo förstår hur systemet fungerar” men det enda som bekräftas är en rätt vi redan har, d.v.s. vi behåller rätten (preserves the ability) att lagstifta. Investeringsskyddet fungerar avskräckande, eftersom vi självklart är fria att lagstifta, men att ny lagstiftning kan bryta mot avtalet och därigenom leda till skadestånd eller hot om skadestånd. På det hela taget är detta, menar van Harten, en låtsasreform.
Även professor Markus Krajewski, som gjort en kort utvärdering av en tidigare version av texten, drar liknande slutsatser och menar att texten inte löser något av de grundläggande problem som finns med CETA.
Kritiken kommer dock inte bara från forskare. Miljöorganisationen Greenpeace fortsätter att såga avtalet, i likhet med Corporate Europe Observatory, en organisation som granskar lobbyismen i EU. Även FN:s särskilde rapportör för främjandet av en demokratisk världso0rdning, Alfred de Zayas, uppmanar nu parterna att inte underteckna CETA. De Zayas menar att CETA inte är förenligt med demokrati och mänskliga rättigheter.
Den andra delen rör den belgiska överenskommelsen. Till att börja med förbehåller sig fortfarande de regionala belgiska parlamenten att säga nej till CETA – detta är dock inget nytt utan i enlighet med Belgiens konstitution. Utöver detta har samtliga delstatsregeringar (förutom Flandern) slagit fast att de ej avser att ratificera CETA på grund av den nuvarande utformningen av investeringsskyddsmekanismen ICS (såvida deras respektive parlament inte säger annorlunda). Således är ett belgiskt ja framöver avhängigt av en utvärdering av ICS och de ytterligare förbättringar EU och Kanada menar sig ha gjort via sin deklaration. Intressant här är att ett nej av en belgisk delstatsregering även innefattar en skrivning om att ratificeringsprocessen av CETA i sådana fall ”permanent misslyckats”, vilket torde omöjliggöra kreativa försök att få igenom CETA utan Belgien.
Belgien kommer även att fråga EU-domstolen huruvida investeringsskyddsmekanismen ICS är förenlig med EU-rätten. Domstolen skall här endast yttra sig kring huruvida mekanismen i EU-rättslig mening är ”laglig”, inte utvärdera dess potentiellt negativa effekter. EU-parlamentets egen juridiska expertenhet har sedan tidigare yrkat på att ICS är förenligt med EU-rätten, något som dock exempelvis juristorganisationen Client Earth inte håller med om. Över hundra professorer i juridik och internationell rätt, som för ett par veckor sedan krävde att investeringsskyddet plockas bort från CETA, har också pekat på att det är högst osäkert huruvida ICS är förenligt med EU-rätten. Att investeringsskyddet skall bedömas av EU-domstolen innebär dock inte att ratificeringsprocessen stannar av.
CETA-avtalet har fortsatt en lång väg att vandra innan det är i hamn – till att börja med måste EU-parlamentet säga ja nästa månad, något som inte är helt klart efter den senaste tidens omfattande debatt. Även om EU-parlamentet skulle rösta ja kan Belgien fortfarande stoppa avtalet, och yttrandet från EU-domstolen kan även det ogiltigförklara avtalet om domstolen finner att ICS står i strid med EU-rätten. Kampen för att stoppa CETA är således långtifrån förlorad utan lär snarare bli än mer intensiv den närmaste månaden.
Lämna ett svar