Sverige stäms på 17 miljarder kronor för uranförbud

Så var det till slut Sveriges tur. Ett australiensiskt gruvbolag har stämt Sverige för att riksdagen förra året införde ett förbud mot prospektering och brytning av uran. Skadeståndskravet uppgår till svindlande 17 miljarder kronor. Än en gång väcks således frågan kring hur dagens internationella investeringsavtal kan hämma miljö- och klimatlagstiftning.

Det är det australiensiska bolaget Aura Energy som valt att skicka en så kallad “Notice of arbitration” (förberedande inför stämning) till den svenska regeringen. Bolaget tillkännagav sin intention redan den 8e november, men först i förra veckan skall regeringskansliet enligt uppgift till SVT mottagit det faktiska kravet. Företaget säger att de i första hand söker en så kallad amicable settlement (göra upp i godo).

Aura Energy, med huvudkontor i Australien, har via sitt svenska dotterbolag under lång tid prospekterat efter uran i Häggån i Jämtland. Fyndigheten klassas som världens näst största outnyttjade uranfyndighet. I samma fyndighet finns dock enligt företaget även ett flertal sällsynta jordartsmetaller samt vanadin som används för att göra batterier.

Avtal på energiområdet bas för stämning
I korthet menar Aura Energy att förbudet mot brytning och prospektering av uran inte bara gjort deras uranfyndighet värdelös – de kan inte heller bryta de sällsynta jordartsmetaller som finns i samma fyndighet. Företaget har åberopat Energistadgan, ett internationellt investeringsavtal på energiområdet, som bas för sin stämning. De exakta skälen företaget anför är än så länge okända, men det är rimligt att anta att företaget anser förbudet vara i strid med avtalets artikel 13 som förutom regler kring expropriation även innehåller en så kallad FET-klausul (rättvis och skälig behandling. För att läsa mer om hur de här klausulerna fungerar i praktiken, läs med fördel Katalys rapport om CETA-avtalet, s. 30-36.)

I samband med att riksdagen beslutade att förbjuda uranbrytning i augusti 2018 skickade Aura Energy in ett remissvar till Naturvårdsverket där de motsatte sig beslutet. Redan då argumenterade företaget för att förbudet även skulle försvara eller omintetgöra möjligheten att utvinna sällsynta jordartsmetaller. Från remissvaret;


Det är ett välkänt faktum att många batteri-och sällsynta jordartsmetaller ofta samexisterar med uran. Aura Energy anser att Naturvårdsverkets förslag kraftigt kommer begränsa möjligheterna för både prospektering och utvinning av dessa metaller.

17 miljarder en ansenlig summa
Så hur mycket pengar talar vi då om? Hur mycket är egentligen 17 miljarder? När sådana här belopp slängs runt är det inte alltid lätt att få ett grepp om hur mycket pengar det rör sig om, men låt oss jämföra med statens utgiftsposter från budgeten år 2019;
Den totala Miljöbudgeten (miljö och naturvård); 10,7 miljarder
Jämställdhetsmyndigheten; 0,08 miljarder
Regeringens särskilda satsning på miljö- och klimat i höstbudgeten; 2,9 miljarder
Rättsväsendet (all polis, domstolar, SÄPO, åklagarmyndigheten, m.m). 49, 2 miljarder

Är stämningen rimlig?
Den svenska lagstiftningen mot uranbrytning är tydligt motiverad av starka miljöskäl. Att staten ska kunna stärka miljölagstiftningen utan att riskera miljardskadestånd torde förefalla rimligt – men så är tyvärr inte fallet utifrån dagens investeringsavtal. Tveklöst har Aura Energy en skaplig möjlighet att driva det här fallet till skiljedomstol och dessutom vinna. Detta är förstås absurt. Den svenska minerallagstiftningen är synnerligen svag, även i en internationell kontext, och företag har stora möjligheter att prospektera och utvinna värdefulla metaller utan att behöva betala några större avgifter till staten. Redan det erbjuder företagen extremt gynnsamma villkor, men vad gruvbolag som Aura Energy försöker göra är dessutom att eliminera all risk i sina investeringar. Det borde vara förhållandevis uppenbart att investera i en uranfyndighet i ett land som Sverige, som konsekvent vägrat just uranbrytning, är förknippat med en ansenlig risk att fyndigheten inte kan utnyttjas. Vad dessa avtal gör är i princip att ta bort en central aspekt av risken med dylika investeringar – vilket knappast är särskilt marknadsliberalt.

Skadeståndskravet på 17 miljarder är barockt – men därmed inte sagt att en skiljedomstol direkt skulle avfärda företagets linje. Liknande skadeståndskrav (15 miljarder) framfördes exempelvis av Vattenfall när företaget stämde Tyskland p.g.a. striktare regler för ett planerat kolkraftverk. Det fallet slutade med förlikning där den aktuella delstaten lättade på reglerna. Att som Aura Energy tillkännage skadeståndskravet är också en strategi som används alltmer frekvent av företag, av det enkla skälet att avskräcka liknande lagstiftning.

Energistadgan vanlig för att utmana miljölagar
De hör verkligen inte till ovanligheterna att företag utnyttjar Energistadgan för att stämma länder som inför striktare miljö- och klimatlagstiftning. Sverige har dock länge varit förskonat, kanske framför allt eftersom vi inte har någon fossil utvinning idag och inte heller vidtagit några större åtgärder på området. Andra länder som gått vidare med sådana beslut har bara under de senaste åren hotats med stämningar. Däribland Nederländerna, Frankrike och Italien. I just Italiens fall är det särskilt anmärkningsvärt, eftersom landet redan 2015 klargjorde sin intention att lämna Energistadgan. Dock stämdes de likväl två år senare, efter att formellt lämnat avtalet. Faktum är att Italien kan fortsätta stämmas fram till år 2036, eftersom avtalet skyddar gjorda investeringar 20 år efter det att en part lämnat avtalet. Utdrag från avtalet nedan;

artikel 47.3:
(3) The provisions of this Treaty shall continue to apply to Investments made in the Area of a Contracting Party by Investors of other Contracting Parties or in the Area of other Contracting Parties by Investors of that Contracting Party as of the date when that Contracting Party’s withdrawal from the Treaty takes effect for a period of 20 years from such date

Sådana här så kallade “solnedgångsklausuer” (eng. sunset clause) finns även i de avtal Sverige accepterat på senare tid, ex. CETA-avtalet med Kanada, som för Sveriges del täcker en långt större mängd investeringsflöden än Energistadgan. Det riksdagen håller på med när de närmast mangrant godkänner sådana här avtal (alla partier utom Vänsterpartiet röstade ja till CETA i riksdagen) är därmed inte bara att låsa fast dagens generation i de här avtalen, utan även framtida generationer.

Avtalet skyddar enorm mängd fossila investeringar
Huvudproblemet med Energistadgan är nämligen att avtalets investeringsskydd redan idag skyddar en enorm mängd fossila investeringar. Dr. Yamina Saheb, en av huvudförfattarna till IPCC:s klimatrapport, hävdar att de framtida koldioxidutsläpp som skyddas genom Energistadgan är nästan dubbelt så stora som EU:s kvarvarande utsläppsbudget fram till år 2050.

Det förefaller självklart att Sverige, likt många andra länder, omgående bör välja att lämna avtalet. Det är dock utan tvekan ännu mer akut att inte ingå fler avtal av den här typen som ger företag än större möjligheter att stämma Sverige på grund av miljö- och klimatlagstiftning. Energistadgan gäller bara energiområdet – avtal som CETA (som Sverige ratificerat) gäller i princip alla områden, och avtalets investeringsskydd innehåller endast mindre justeringar i jämförelse med Energistadgan som på intet sätt eliminerar risken med stämningar och stämningshot.

Sveriges regering pådrivande för dessa avtal
Tyvärr har Sveriges rödgröna regering under de senaste åren handlat på precis motsatt sätt. Först agerade de kraftfullt för att bevara den här typen av investeringsskydd i avtalet med USA, i samband med att EU-kommissionen övervägde att slopa det. De spred via dåvarande handelsminister Ann Linde en mängd felaktig information om avtalets innehåll och konsekvenser. De beställde en konsekvensanalys som helt förbisåg viktiga farhågor från svenska expertmyndigheter och där expertutlåtandet om tvistlösningssystemet skrevs av en person med starka ekonomiska kopplingar till skiljedomsförfarande och som själv kontinuerligt anlitats av storföretag som stämt länder p.g.a. striktare miljölagstiftning. Och, som om det inte räckte, reserverade sig Sverige som ett av få medlemsländer mot att just stämningar via Energistadgan mellan EU-länder skulle betraktas som olagliga.

Vad händer nu?
Aura Energy har sökt en form av förlikning, som kan innebära att Sverige antingen gör upp i godo och betalar ett omfattande skadestånd (eller, rentav, lättar på kraven så att företaget kan exploatera sin fyndighet). I annat går fallet vidare till privat skiljedomstol – en process som kan pågå under många år. Förlorar Sverige väntar ett skadestånd på upp till 17 miljarder kronor plus rättegångskostnader som i många fall uppgår till hundratals miljoner kronor. Sverige har tre månader på sig från dess att de mottagit brevet att besvara Aura Energy och deras krav.

Sannolikt bara början
Under de senaste åren har Sverige skrivit under ett flertal avtal med liknande investeringsskydd som ännu inte trätt i kraft. Avtalen är större, omfattar i princip alla områden och innehåller samma provisioner som Aura Energy nu åberopar för att stämma Sverige. Detta betyder att Sverige inom kort kan bli stämda för åtgärder som förbud mot vinster i välfärden, återreglering av apoteksmarknaden, striktare minerallagstiftning eller klimatåtgärder. Även om vi säger upp de avtalen den sekund stämningarna börjar trilla in, gäller de, precis som Energistadgan, 20 år efter det att de sagts upp. Att försöka leva upp till Parisavtalet, minska social ojämlikhet eller återta misslyckade privatiseringar i offentlig regi kan i framtiden således bli förknippat med miljardstämningar.

Det var många som varnade regeringen för att det här kunde hända. Synd att de inte lyssnade.

2 kommentarer

  1. Finns det någon särskilt finess och fördel för en stat att skriva på dessa avtal? Det verkar för mig som staterna endast gör sig till ombud för företagen. Det är ju företagen som tar hem skadeståndsbeloppen. Staterna tar ju bara riskerna och kan ju själva inte stämma någon. Hur tänker man egentligen?
    Om det är för att ge sitt eget lands företag möjligheten att stämma andra stater, då är det ju ett mycket högt spel man spelar eftersom man då naturligtvis öppnar för att själv bli offer. Roulett med skattemedel med andra ord. Plus att det inte ger vinst i något fall, bara risker.
    Jag kanske missar något, men vad?

  2. De brukar hävda att det ökar mängden investeringar, men forskning visar att detta är en myt, åtminstone för redan “utvecklade” länder. Ja, egentligen är det ju ett sätt att främja det egna näringslivet – det har åtminstone varit det svenska argumentet. Jag tror på allvar att regeringen inte trodde att det här kunde slå tillbaka.

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*